Publicering, upphovsrätt och avtalslicenser

Först som sist: ett stort tack till alla som har kommenterat vårt tidigare inlägg om tillgängliggörande av digitaliserade dagstidningar. Era kommentarer får oss att tänka bättre, även om vi inte kan göra som ni föreslår.

Det enda viktiga för KB vid digitaliseringen är inte alls att undvika upphovsrättsintrång och vi är nog de som bäst inser nyttan med att tillgängliggöra det historiska tidningsmaterialet, som i original och stora mängder är extremt svårhanterligt på bibliotek. Vi har en drygt 30-årig historia av omformatering av svensk dagspress till mikrofilm och ser att denna metod har varit mycket framgångsrik,  men att den nu är döende. Den bör alltså ersättas med digitalisering och naturligtvis publicering av det digitaliserade materialet.

KB har hittills publicerat allt man har digitaliserat av dagstidningar, nämligen Posttidningarna 1645-1721 och resultatet av TELplus-projektet, cirka 30 titlar och 200 000 sidor 1750-1920. Detta material går alltså mycket längre fram än vad vi nu har för avsikt att göra i publicering, men vi har bestämt oss för en annan hållning sedan detta projekt. Vi tar inte ned den nuvarande tjänsten trots det sena slutåret, eftersom den sedan länge är mycket använd, inte innehåller så mycket material och inte har utsatts för klagomål.

Vi håller nu på med ett visningsgränssnitt för resultatet av Digidailyprojektet med 2-3 miljoner sidor av Aftonbladet 1830-2010 och Svenska dagbladet 1884-2010. Det har tagit alldeles för lång tid att komma fram till den produktion vi har i projektet och det återstår 119 miljoner sidor i vår tidningssamling. Den verksamhet som bedrivs sker på projektpengar utan någon garanti för fortsättning. Något uppdrag från Utbildningsdepartementet att digitalisera dagstidningar har KB hittills inte fått och alltså inte heller någon motsvarande finansiering. Att inom KB frigöra de cirka 24 miljoner kronor per år som skulle behövas för en rimlig takt i digitaliseringen (hela samlingen klar på 30 år) är tyvärr idag en omöjlighet.

Att mer maskinellt kontrollera vad som kan visas och inte är en klart intressant tanke, men möjligen svårt att kombinera med det gränssnitt KB är på väg att skaffa. Det är vidare möjligen så att fler upphovsrättsinnehavare skulle uppskatta återpublicering i KB:s digitalisering än klaga på den och kräva ersättning av KB, men det är inte de enskilda KB kan förhandla med utan de organisationer som företräder dem. Vi vet inte hur höga ersättningsnivåer det skulle röra sig om i enskilda fall, men en potentiellt stor hantering av enskilda ärenden är inte något KB skulle kunna eller ens vilja hantera.

Det stämmer att man i olika länder valt olika brytår för allmän publicering av digitaliserade dagstidningar, men det är till exempel i Finland ett eget påhitt med att ha en rullande hundraårsgräns. I Frankrike tycks det finnas en lagstiftning som tillåter publicering fram till cirka 1945. I USA är det 1923 enligt lag. I Nya Zeeland använder man oftast 1950 som gräns, men markerar att upphovsrätten ibland snävar in detta, och så vidare.

Det är onekligen ett väldigt teoretiskt resonemang att sätta gränsen till 1862/1863 och det av flera olika skäl. Antalet tioåriga bidragsgivare i dåtidens dagspress var säkert försvinnande litet, antalet tioåringar 1862 som blev 90 år är också en väldigt liten mängd och kombinationen blir nästan oändligt liten. Om man dessutom tänker på att enormt mycket material i äldre tidningar var helt osignerat är vi sannolikt nere på noll i sannolikhet.

Riskerna med att publicera digitaliserat material fram till 1912 som i Finland torde vara minimala, men vi tror ändå att det kan vara klokt att påbörja diskussionerna om brytår, avtalslicenser och ersättningsnivåer från en sorts nollpunkt, alltså 1862/1863. Det kommer sannolikt att vara mycket svårt att hävda höga – eller kanske ens några – ersättningsnivåer ganska långt fram i tiden och vi utgår från att vi rätt snabbt kan hamna i ett läge där vi har avtalat om material en bit in på 1900-talet, och därefter rimliga ersättningar i flera steg fram till 1950-talet åtminstone. De kontakter vi har haft hittills med upphovsrättsorganisationer tyder på att vi för en rätt klok politik. Att andra inte gör rätt är i sig inte ett skäl för oss att göra fel.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Publicering, upphovsrätt och avtalslicenser

  1. Innan jag börjar min långa kommentar vill jag passa på att berömma för idén att digitalisera dagstidningar. Oavsett vad jag skriver nedan är det en berömvärd idé.

    Jag hann tyvärr inte kommentera innan er förklaring kom. När jag nu läser den känner jag dock att det troligen varken hade gjort till eller från. KB har pratat med företrädare för den sida som företräder upphovsmännen men inte företrädare för allmänheten och de som vill göra materialet tillgängligt för allmänheten mer än att inbjuda till kommentarer på en blogg som ganska få läser. Det är också ganska tydligt vems åsikter KB tar till sig och vems åsikter man argumenterar emot.

    En ljuspunkt är att slutet får det att verka som att deras samtal kanske, eventuellt, någon gång i framtiden, leder till att digitaliserade tidningar fram till 1950-talet kan göras tillgängliga via webben. Kanske. Om upphovsrättsorganisationerna tillåter det. Själv börjar jag fundera på abortdiskussionerna i USA. Där finns två linjer: pro-choice och pro-life. Båda ståndpunkterna låter ”för” något som är tydligt bra. Upphovsrättsorganisationerna verkar vara för att man ska följa en lag. Men vad kallas ”den andra sidan”? Den som vill att saker ska göras tillgängligt eftersom det också är stipulerat i lag, och har många positiva effekter? ”Tillgänglighetsorganisationer”? Nä, det har inte samma tyngd. Någon som har några förslag? Nåväl, båda har lagen på sin sida, bara olika tolkningar, olika tyngdpunkter och i viss mån olika lagar. Därför blir *ens mål* något man får fundera mycket på, eftersom båda sidorna faktiskt har lika mycket på fötterna.

    Jag reagerade också lite över formuleringar som ”vi är nog de som bäst inser nyttan med att tillgängliggöra det historiska tidningsmaterialet” och ”Att andra inte gör rätt är i sig inte ett skäl för oss att göra fel.” Andra vet alltså inte lika mycket som KB när det gäller att tillgängliggöra det historiska tidningsmaterialet. Vad är det som KB vet som alla andra inte vet? Och vad är det för fel som andra gör som KB undviker? Hur vet ni att KB gör rätt? För att uttrycka det lite annorlunda: Finns det några mätbara, ekonomiska eller andra, faktorer som visar att det ni säger är sant? Som vi brukar säga på Wikipedia: ”Källa behövs”. Finns det bara spekulationer bakom kan någon annan gärna komma med en alternativ spekulation och så har båda lika rätt. Eftersom KB är en myndighet finns det muskler bakom KB:s spekulation, men det gör den inte mer sann.

    Min rekommendation för Digidaily är att försöka samarbeta med fler typer av organisationer än de upphovsrättsorganisationer som nämnts i kommentaren ovan. Då kan man upptäcka några av de vinster som finns i det här jättecoola projektet och som riskerar att utebli nu, nämligen när folk börjar använda materialet på sätt som ingen hade kunnat förutsäga. Jag skulle säga att det ligger närmare målet, men jag har såklart den konstiga uppfattningen att fler borde få tillgång till det som finns i statlig ägo.

    • Pär Nilsson skriver:

      Angående ”vi är nog de som bäst inser nyttan med att tillgängliggöra det historiska tidningsmaterialet” så vågar jag säga det eftersom det är KB som har den klart största samlingen av svenska dagstidningar och eftersom vi sedan 1979 sett till att alla utkommande dagstidningar förs över i en form som gör det användbart på minst fem (KB, UUB, LUB, GUB, UmUB) bibliotek i landet, till en årlig kostnad av cirka sju miljoner kronor. Bara på KB lånar vi ut 90000 rullar mikrofilm per år, vilket motsvarar ungefär lika många tunga och svårtransporterade volymer papperstidningar. Vi vet bättre än de flesta hur hopplöst det är att handskas med dagstidningar i original i stor skala och vi vet att digitalisering idag är att föredra framför fortsatt mikrofilmning. Mikrofilmningen har varit en utmärkt investering för att tillgängliggöra materialet och det skulle i ännu högre grad gälla en storskalig digitalisering.

      Vi är också väl bekanta med vad allmänheten letar efter i dagstidningarna och att det inte duger att digitalisera ett fåtal stora titlar. Tidningsmaterialet är oerhört mångfacetterat och rätt oförutsägbart i sin användbarhet. Det är viktigt med en stor bredd i vad som digitaliseras och därför gick KB in med en begäran inför forskningspropositionen om 240 miljoner för en tioårig digitalisering av ungefär en tredjedel av tidningssamlingen. Tyvärr blev det inga medel denna väg, men vår inriktning är tydlig och i brist på fasta anslag från departementet jagar vi andra pengar, med departementets goda minne.

      Det ”fel” som man gör i till exempel Finland är att man ensidigt från Nationalbibliotekets sida har bestämt sig för att en rullande gräns på 100 år är relativt riskfri, men när vi frågar om det finns mer formella beslut eller avtal bakom detta får vi veta att det som sagt är bibliotekets eget beslut. Det betyder inte att man inte i Finland talar med upphovsrättsorganisationerna, tvärtom: man har goda kontakter med Kopiosto. Det betyder bara att man har varit djärvare med den gräns man själv har satt. Personligen skulle jag kanske ha föredragit en liknande gräns, men nu är jag tjänsteman och inte privatperson i mitt jobb på KB och jag tror som sagt att de första 40-50 åren efter 1862 bör vara lätta att komma överens om i förhandlingar. Om inte eller om lagstiftning och förhandlingar drar ut på tiden är det min bedömning att vi måste välja en annan väg än försiktighetens.

      Jag vet inte om detta är svar nog på dina frågor. Vi välkomnar verkligen alla konstruktiva diskussioner och förslag, så återkom gärna, t.ex. med förslag på organisationer du tror kan hjälpa oss framåt i vårt arbete.

      • ”Angående ”vi är nog de som bäst inser nyttan med att tillgängliggöra det historiska tidningsmaterialet” så vågar jag säga det eftersom det är KB som har den klart största samlingen av svenska dagstidningar. ”

        I så fall skulle Wikipedia vara de som vet bäst om uppslagsverksartiklar, eftersom vi har den klart största samlingen av sådana. Det är ett i mina ögon märkligt resonemang. Än sen om ni vet mest. Ni vet ändå inte allt. Under Riksantikvarieämbetets höstmöte deltog Michael Edson via video och han visade bland annat på vikten av att ta in synpunkter utifrån: https://www.youtube.com/watch?v=AwG8Iq3aQ7c. Jag ser helt enkelt ingen som helst mening med att tävla i frågan om vem som vet mest när man kan samarbeta istället.

        Förslag på organisationer ni skulle kunna prata med om tillgänglighet: Riksantikvarieämbetets informationsavdelning, Creative Commons, Wikimedia Sverige, Föreningen fri kultur och programvara, Free Software Foundation, Nordiska museet, Regionarkivet i Västra Götaland, Arkivnämnden för Västra Götaland, Livrustkammaren, Lärarförbundet/Lärarnas riksförbund, Europeana, Directory of Open Access Journals vid Lunds universitet, samt Open Access-gruppen på KB, för att bara nämna de första jag kom att tänka på. Jag skulle gissa att DigiSam har en del erfarenheter och lärdomar också. Men innan dess kan det vara värt att fundera på vilken inställning man har. D.v.s. vilken ståndpunkt har problemformuleringsföreträde? Är det rädslan för att bli stämd för brott mot upphovsrätten (eventuellt av lagvrängaren Staffan Teste, se http://rockfashion.se/?h=bildombudsmannen+och+svenska+flaggan&id=525), eller är det drivkraften att göra kulturarvet tillgängligt för allmänheten enligt KB:s uppdrag?

        Jag applåderar verkligen projektidén att digitalisera tidningar, och kanske är det inte ert ”fel”. Kanske ligger problemet i att dagstidningarna inte medgivit att materialet tillgängliggörs? Men det finns flera exempel på databaser som har skickat meddelanden till alla bidragslämnare och bett om att få göra materialet tillgängligt, och dessutom låtit det bli en ”opt out”-fråga. (”Om ni inte återkommer inom X månader, gör vi allt annat material tillgänligt, och flyttar ert material till en separat server som allmänheten inte har tillgång till” eller så.) Det går. Jag kan förstå tveksamheten. Men det finns en risk med att låta bli också: http://www.newsmill.se/inlagg/2012/06/05/snart-d-r-museerna-och-arkiven-saknade-av-ingen

  2. Lars Aronsson skriver:

    Nyckelfrasen är ”Något uppdrag från Utbildningsdepartementet att digitalisera dagstidningar har KB hittills inte fått”. Därmed kan KB missköta digitaliseringen hur mycket som helst, hitta på egna hinder, undanhålla material från forskare och den läsande allmänheten, och investera i krångliga och ogästvänliga datorsystem som sedan måste läggas ner och överges när projektfinansieringen upphör. På samma sätt misskötte man i ett årtionde webbarkiveringen (projektet Kulturarw3) — innan den helt lades ner. Alla fraser om att ”vi är nog de som bäst inser nyttan med att tillgängliggöra” blir tomma ord. Man redovisar inget mått på denna nytta, man struntar i den, den blir en läpparnas bekännelse.

  3. Stefan Högberg skriver:

    Att tidningsmaterialet digitaliseras är mycket riktigt berömvärt — bravo! Pärs rader om att en annan väg än försiktighetens kan bli aktuell i framtiden är hoppingivande. Om vare sig den finska djärvheten eller KB:s tidigare publicering av material fram till 1920 har skapat problem är farhågorna förmodligen överskattade, och när upphovsrättslagen lämnar stort utrymme för tolkning, när balansen mellan upphovsmännens och allmänhetens intresse redan har förskjutits kraftigt till upphovsmännens fördel och när alla politiska nivåer säger åt ABM-sektorn att tillgängliggöra finns all anledning för ett nationalbibliotek att representera allmänhetens intressen — upphovsmännen företräds ju redan framgångsrikt av en stor mängd organisationer. Att inta en något djärvare startposition istället för att börja från noll och arbeta sig framåt hade nog varit bra, men så länge man verkligen arbetar sig framåt är slaget inte förlorat.

    Vad gäller organisationer som arbetar för ett öppet kulturarv kommer jag spontant att tänka på Wikimedia Sverige (http://se.wikimedia.org/wiki/Huvudsida) och svenska Creative Commons (http://www.creativecommons.se).

  4. Pingback: Media uppmärksammar problemet med Digidaily « Wikimedia Sverige

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *