Tillgängliggörande av digitaliserat tidningsmaterial

Många har efterfrågat, och med all rätta, hur och när materialet kommer att börja visas.
KB har tyvärr idag inget gränssnitt för visning av det nya digitaliserade tidningsmaterialet, men jag kan med glädje berätta att vi arbetar hårt med att få till ett användargränssnitt just för tidningar under året!

Tidningsmaterialet vi nu digitaliserar, Aftonbladet 1830-2010, och SvD 1884-2010, består av både upphovsrättsfritt och upphovsrättsskyddat material och måste således behandlas på olika sätt. I korthet tänker vi oss att det fria materialet från 1862 och äldre kommer att tillgängliggöras fritt sökbart på Internet. Material från 1863 och nyare kommer att finnas sökbart på KB.

Anledningen till 1862 är lagstiftningen och dess tolkning som grundar sig i att verken är skyddade i 70 år efter upphovsmannens eller kvinnans död. Använder man sig av schablonen att en människa lever tills hen blir 90 år (och ponerar att ett barn i 10-års åldern KAN ha målat en teckning eller skrivit en text som sedan publicerats under signatur) blir ekvationen 70 år + 80 år = 150 år. 2012–150 = 1862.

Vi är medvetna om att det finns fritt material även efter 1862, men för att kunna påvisa detta säger lagstiftningen att man måste granska varje enskilt verk (läs tidningsnummer) och leta namn på skribenter/fotografer och sedan söka deras dödsår. En sådan åtgärd skulle ta alltför mycket tid, väldigt många timmar per tidning, och vi har helt enkelt inga resurser för ett sådant arbete.
Därför börjar man nu avtala fram s.k. avtalslicenser. En avtalslicens är ett kommersiellt avtal mellan den som vill publicera upphovsrättsskyddat material och en upphovsrättsorganisation. En avtalslicens skulle underlätta tillgängliggörandet av större volymer material. Observera att inte ens en tidning kan publicera ”sitt eget” gamla material i digital form utan att först klarera rättigheterna, då rättigheterna inte tillhör tidningen utan de enskilda skribenterna/fotograferna.

Flera länder i Europa jobbar nu med avtalslicensfrågan, t.ex. Storbritannien och Tyskland. I USA talar man ofta om ”cut off date”. Deras lagstiftning är inte uppbyggd som Sveriges och deras skyddstid är av historiska skäl kortare än vår.
Beträffande Creative Commons-licenser är detta inte heller något som kan användas då KB inte är rättighetshavaren.

Vi arbetar för att kunna visa så mycket tidningsmaterial som möjligt, men vi måste som myndighet förhålla oss till de lagar och regler som förelagts oss.

Vi vill gärna höra vad du tycker!

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

34 kommentarer till Tillgängliggörande av digitaliserat tidningsmaterial

  1. Lars L skriver:

    Hur vågar ni ta såna STORA risker: Det kan ju inte UTESLUTAS att en 1 åring kan ha fått en bild publicerad. Har ni tagit upp denna fråga med de (döda) upphovsrättsinnehavarnas företrädare?

    • Lars Aronsson skriver:

      KB:s resonemang är fullständigt logiskt om det enda viktiga är att undvika upphovsrättsintrång, medan nyttan av att tillgängliggöra det historiska materialet är noll. Men om det är så, varför då digitalisera något alls? Man kunde ju elda upp sina magasin, för att spara kostnader och helt undvika att någon råkar få läsa det äldre svenska materialet. Eller åtminstone vänta 10-20 år till innan man börjar digitalisera. Digidaily hade kunnat inledas 10 år tidigare, genom att fortsätta det påbörjade projekt TIDEN, men KB valde att vänta till början av 2010-talet. Om den fördröjningen inte utgjorde någon mätbar skada, varför inte fortsätta att vänta?

      • Kalevi Lehtonen skriver:

        Apropå Tiden-projektet, grundade det sig på mikrofilmade tidningsoriginal. Som det enda värdefulla resultat för KB av Tiden-projektet var det faktum att svenska mikrofilmskvalité inte var hög nog, d.v.s. den fyllde inte i de kraven som står ISO-standarden. Därav drog man den slutsatsen att KB skall i sin framtida digitaliseringsverksamhet använda tidningsoriginal som bas. Och detta gör man nu i Digidaily. Den dåliga filmkvalitén får vi tacka för underleverantören som hette Samhall och de chefer i KB:s hierarkier som var i den position att de kunde bestämma eller låta bli att bestämma om mikrofilmen och mikrofilmningsrutinerna.

        Nu är saken åtgärdat: Förra RB gav angående filmskvalitetsfrågorna sitt fulla stöd till tidningsenhetens nyvarande ledning, efter det att en heroisk avdelningschef hade avslöjat mikrofilmens katastrofalt dålig kvalité till honom. Mikrofilmens kvalité fyller f. n. standardkraven och filmningen utförs på ett sätt som stödjer digitalisering. Således kan dagstidningarna från ca. 2005 framåt kunna digitaliseras med att använda mikrofilm som bas. Den är en mager tröst för det, att nästan all film före detta år inte tillämpar sig till digitalisering.

        Hade mikrofilmen haft samma kvalité som den finländska filmen och hade upphovsrättsliga problem lösts, hade KB kunnat stå där Finland står nu? I sanningens namn måste man säga, att det finns många skiljaktigheter mellan dessa två nationalbibliotekena. En av dem är att Finlands Nationalbibliotek i mikrofilmningsfrågor ”stå här på egen botten och lita icke till främmande hjälp” dvs. underleverantörer. En annan är att mikrofilmningen och digitaliseringen i Finland har från början letts av en och samma person. Hon i sin tur har hela tiden, fr.o.m. 1991 framåt, fått full stöd av bara de två (2) överbibliotekarier (ÖB) Esko Häkli och Kaj Ekholm som under tiden har stått i högsta ledning. I Sverige har under samma tid ”behärskat” 5-6 Riksbibliotekarier , varav de flesta har inte ens velat ägna en tanke till digitalisering, innan staten har lovat finansiera den. Och det har staten inte gjort.

        Hur har man lyckats i Finland då? Trots att där får tidningsdigitaliseringen inte heller något reguljärt anslag från staten. – Där har man börjat från det lilla och visat att man kan det. (Finland var det land som ledde Tiden-projektet.) Därefter har man fått större uppdrag och lyckats även med dessa. Småningom har pengar börjat flöda in. Inte nog med det, det finns en digitaliseringsverksamhet som är riktad till utomstående kunder. Med denna verksamhet kammar man in pengar och finansierar ägna intressen. Naturligt har man också gjort fel och misstag men man har tagit lärdom av dem. Till lärdomen hör bl. a. att alla finska tidningar är, för kvaliténs skull, omfilmade, några två gånger. Detta har lett till att nu är man i Finlands nationalbibliotek i det läge, att flera stora berömda bibliotek bl. a Library of Congress och British Library kommer till St.Michel för att bli förtrogna med tidningsdigitalisering. Dessa bibliotek kommer till St.Michel trots att deras egen tidningsdigitalisering grundar sig på mikrofilm.

        Hur olika dessa två länder med sina nationalbiblioteken må vara!

        • Lars Aronsson skriver:

          De svenska riksbibliotekarierna har varit många, men de har suttit sin tid ut och avgått med heder och beröm, inte blivit avsatta i någon skandal för att de har slarvat med mikrofilmning och digitalisering. Det stora sveket kommer från forskarna och den intresserade allmänheten, som nöjer sig med detta och inte ställer högre krav än så på rikets nationalbibliotek.

  2. David skriver:

    Ett tips är att använda Guinness rekordboks API och SCBs API för att kontinuerligt kontrollera medellivslängd, maximal känd livslängd, samt lägsta dokumenterade ålder för barnkonst med verkshöjd och automatiskt gömma eller visa tidningarna.

  3. Magnus skriver:

    Ja, det gäller att ha både hängslen och livrem…

  4. Kristina skriver:

    Om någon ålderstigen upphovsrättsinnehavare hör av sig, hur höga böter är det då frågan om?

    • De flesta skulle nog bara vara överlyckliga att se sina gamla texter och teckningar på Internet och inte begära skadestånd öht.

      Normala kravbrev brukar annars kräva några tusenlappar.

  5. Robert M skriver:

    Ja, vad ska man säga? Lagens gränser är i sig idiotiska, men när man nu sitter med dem så säger jag ändå ”publicera”! Åtminstonde fram till 1914. Skulle någon mot förmodan klaga så får man väl ta den smällen.
    Framförallt önskar jag att det kunde bli en ordentlig opinion mot lagstiftningen. Den är horribel, och jag förstår inte vad lagstiftaren tänkte på! Förutom att hålla sig väl med lobbyn…

  6. Svenskar kan bli 110 år så den godtyckliga gränsen på 90 år är fel imho. Dessutom så kan mycket väl en 5-årings teckning ha kommit in i en tidning.

    Så en spärrgräns borde nog vara 105 + 70 = 175 år för att ta bort risken att råka illa ut. Dvs endast verk äldre än 1836 bör släppas.

    Iofs så är skyddstiden för verk av oidentifierade personer bara 70 år. Så för en teckning av ”Lars 10 år” så borde det räcka med 70 års tid då det nog är svårt för att inte säga omöjligt för Lars 80 år att juridisk bevisa på att hen är samma person som tecknade bilden i tidningen.

    Så frågan är om man har en skyddstid för att undvik att begå intrång eller en skyddstid för att undvika att bli stämd. Alternativet till att ta avtalslicens är att avsätta en summa till en skadeståndsfond och betala ut om någon kommer och kräver skadestånd.

  7. Ludvig Hertzberg skriver:

    Finlands nationalbibliotek verkar ha satt gränsen vid ca 1912 – se http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/browse.html?action=mnemonic&language=sv – och de tycks inte ha stött på problem, trots likartade upphovsrättslagar (väl?). Kanske ett exempel att följa?

    En detalj: SvD började ges ut först 1884 (står 1864).

  8. pierre gräff skriver:

    Att man fortfarande diskuterar frågan är märkligt. För ca 30 år sen publicerade Stockholms stadsmuseum en bok, Stockholmsspegel, om konsten i Stockholm, och då blev man stämda och fick betala dyrt. Men efter det byggdes det väl upp en fond. Principen var att institutioner kunde använda materiel, betala till fonden och så fick de sköta ersättningsbiten. Det rimliga vore att staten inrättade en fond som skötte hela biten med ersättning, skrev avtal med de organisstioner som är involverade, sen jobbar KB och museerna vidsre med tillgägliggörandet

  9. Eva Hemmungs Wirtén skriver:

    Ja, vad ska man säga? Eller göra? Vågen för att material FRAM TILL 1862 tillgängliggörs? Knappast. Jag använder nästan dagligen det digitala biblioteket Gallica vid Bibliothèque Nationale de France (BnF) http://gallica.bnf.fr. Fransmännen vet hur man digitaliserar, och Gallica är oslagbart. Här finns i princip hela den franska dagspressen tillgänglig. Bara tre exempel: Le Figaro (tillgänglig från 1826 till 1942), Le Matin (tillgänglig från 1844 till 1944) och en av de allra största: Le Petit Parisien (tillgänglig från 1876 till 1944). De börjar där Digidaily SLUTAR. Om ni vill se själva, gå in och kolla vilka dagstidningar och perioder det handlar om: http://gallica.bnf.fr/html/editorial/presse-revues. Och så tänker jag: det är samma problem med upphovsrätten där som här. Någonstans måste väl BnF ha kommit på en lösning?

  10. Johanna Berg skriver:

    Är mest förbryllad över själva 1862. Ser man sig om i världen hittar man många fantastiska tjänster med välfyllda förråd av just tidningssidor och de öppnar ju enastående möjligheter för alla som är intresserade av… nånting över huvud taget antar jag! Vad har inte nån gång speglats i pressen?
    Som Eva Hemmungs-Wirtén skriver här ovan tillgängliggör franska nationalbiblioteket på Gallica mycket material från 1900-talets första hälft. USA som, jämfört med Europa, har annorlunda regler för “fair use” och ett vedertaget brytår (1923) har bl a fem miljoner tidningssidor tillgängliga genom LOC/Chronicling America, se http://chroniclingamerica.loc.gov. I Australien håller nationalbiblioteket stiliga Trove, med över sju och en halv miljon sidor varav mycket 1900-talsmaterial, se http://trove.nla.gov.au/newspaper . Även i Nya Zeeland är det nationalbiblioteket som står ansvarigt för motsvarande tjänst, Papers Past, med två miljoner sidor från perioden 1839-1945 http://paperspast.natlib.govt.nz/cgi-bin/paperspast
    Men det finns flera intressanta exempel även i Europa. British Library t ex, digitaliserar och tillgängliggör dagspress fram till ca 1905, se http://www.bl.uk/welcome/newspapers.html. Inom Europeana-projektet European Newspapers samarbetar sjutton institutioner – bl a nationalbiblioteken i Estland, Finland, Lettland, Nederländerna, Polen och Turkiet – under ledning av Staatsbibliothek i Berlin för att tillgängliggöra uppåt 10 miljoner tidningssidor, bl a från första världskriget 1914-18, se http://www.libereurope.eu/news/a-gateway-to-european-newspapers. I Nederländerna vågar man t o m pröva en explicit opt-out-lösning, i projektet Tijdschriften 1850-1940, se http://www.kb.nl/nieuws/2012/tijdschriften-1850-1940/index.html . Man lägger alltså ut material och ber den som har invändningar att höra av sig, och löser eventuella tvister därifrån. Om det skulle uppstå några.
    Frågan är vad som skiljer Sverige från alla dessa länder, som ju torde vara bundna av samma internationella konventioner som vi. Varför kan vi inte göra som de?

  11. Hej
    Ja, lagstiftningen i Finland ser väl tillsvidare lika ut som i Sverige och inga problem har tillstött. Det är också en rätt stor skillnad på om man tar betalt (gör en bok) eller erbjuder material gratis med allmännyttigt syfte som dessutom kan tolkas höra till syftet med en statsfinansierad verksamhet. Något skadestånd torde det väl inte bli, däremot eventuellt en upphovsrättsersättning i efterskott, som knappast är orimligt hög, utan möjlig att fastställa i förväg? Man kunde ju också tänka sig att erbjuda materialet på liknande sätt som gjorts med en del webbarkiv: ”Materialet kan vara belagt med upphovsrätt, och om nån har krav: ta kontakt – och den som vill återanvända det ansvarar för att reda ut saken för egen del ”. Det tycker vore det enda rätt också gällande webbarkiven, och lagen borde skrivas om så att det blir möjligt.

    Även om man nu tolkar lagen som att nationalbibliotek tillverkar exemplar (vilket de har rätt att göra) och publicerar dem (vilket jag tycker att kanske inte lika klart handlar om upphovsrätten direkt, utan ett nationellt uppdrag att tillgängliggöra kulturarv), tycker jag att man borde sträva till att utvidga public domain så mycket som möjligt (bibliotekens och bibliotekariens etos är väl trots att allt främja tillgång till information!??), snarare än att måla in sig i ett hörn frivilligt och sätta exempel som helt förlamar forskningen. Lyckligtvis har vi i Finland en ÖB som driver hårt på detta med frihet. Det är klart att man inte får förvränga konkurrens eller försätta tidningshus, som annars också har det svårt, i ytterligare gungning genom att ge bort material som de kanske kan förtjäna på. Därför är licensavtal vad gäller lite nyare material ett rimligt tillvägagångssätt, tycker jag. Som tur ser det ut att bli möjligt inom EU också. Men jag vill nog faktiskt vädja till KB och hela forsknings- och kultursektorn i Sverige att inte sätta sådana här avskräckande exempel och skapa kutymer som inte gynnar nån alls … Det nya EU-direktivet finns här (även om Finland ännu påtalat den helt felaktiga användningen av ”anonym”) http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2012:299:0005:0012:SV:PDF Av intresse är på sätt och vis även PSI direktivets tillägg, som just nu är under bearbetning, vad jag vet.

  12. Stefan Högberg skriver:

    Norska skriften ”Fotojuss for arkiv, bibliotek og museum” som kom i våras uttryckte en bra poäng: det är inte möjligt för ABM-sektorn att fullgöra sitt uppdrag utan att ta risker. Inte dumma risker, märk väl, men faran i att lägga ut tidningsmaterial fram till år 1900 torde inte vara stor — det är knappast alla ingående alster som har verkshöjd, och även när de har det måste tioåringens efterlevande både upptäcka anfaderns verk och bevisa att denne var upphovsman. Det senare är inte alltid lätt med tanke på att artiklar och bilder inte signerades lika flitigt då som nu.

    (Vilket berodde på att tidningen vanligen ansågs äga det material man publicerade, något som den tidens upphovspersoner accepterade — att rättigheterna nu tillhör deras ättlingar kan därför debatteras och borde väl helst prövas i domstol.)

    Det vore förstås bra om problemet gick att lösa genom avtalslicenser, men vad gäller arkiv och bibliotek tillåter dagens upphovsrättslag bara licenser för framställan av kopior till brukare. För en publikationslicens krävs en ny lag, och även om en sådan finns på förslag är frågan när och om den träder i kraft.

    • Lars Aronsson skriver:

      Men vad betyder egentligen ”fullgöra sitt uppdrag”? Finns det något uppdrag? När blev en riksbibliotekarie eller annan verksamhetschef inom ABM-sektorn i Sverige avsatt av regeringen på grund av undermålig digitalisering?

  13. Stefan Högberg skriver:

    Men låt oss inte glömma att ett steg i rätt riktning tas när nu materialet fram till 1862 ska bli tillgängligt på nätet. En eloge för detta, trots klagoropen för artonhundratalets senare del.

    • Heidi Rosen skriver:

      Tack!
      Vi på KB arbetar intensivt på olika plan för att kunna få visa så mycket material som möjligt. Men nu väntar vi främst på en lagändring som skulle tillåta avtalslicenser. Och ingen vore gladare än jag om vi kunde få visa hela 1900-talet. Vi har så mycket intressant material och det vore en skam om det stoppades i malpåse.

      //Heidi

  14. Jag har på senare tid haft stor nytta av gammalt finlandssvenskt tidnings- och tidskriftsmaterial, även när det gällt saker som rör rikssvenska förhållanden. Finlands policy borde enligt min åsikt vara en förebild. Den svenska aritmetiken är lätt absurd.

  15. Johanna Berg skriver:

    Är mest förbryllad över själva 1862. Ser man sig om i världen hittar man många fantastiska tjänster med välfyllda förråd av just tidningssidor och de öppnar ju enastående möjligheter för alla som är intresserade av… nånting över huvud taget antar jag! Vad har inte nån gång speglats i pressen?
    Som Eva Hemmungs-Wirtén skriver här ovan tillgängliggör franska nationalbiblioteket på Gallica mycket material från 1900-talets första hälft. USA som, jämfört med Europa, har annorlunda regler för “fair use” och ett vedertaget brytår (1923) har bl a fem miljoner tidningssidor tillgängliga genom LOC/Chronicling America, se http://chroniclingamerica.loc.gov. I Australien håller nationalbiblioteket stiliga Trove, med över sju och en halv miljon sidor varav mycket 1900-talsmaterial, se http://trove.nla.gov.au/newspaper . Även i Nya Zeeland är det nationalbiblioteket som står ansvarigt för motsvarande tjänst, Papers Past, med två miljoner sidor från perioden 1839-1945 http://paperspast.natlib.govt.nz/cgi-bin/paperspast
    Men det finns flera intressanta exempel även i Europa. British Library t ex, digitaliserar och tillgängliggör dagspress fram till ca 1905, se http://www.bl.uk/welcome/newspapers.html. Inom Europeana-projektet European Newspapers samarbetar sjutton institutioner – bl a nationalbiblioteken i Estland, Finland, Lettland, Nederländerna, Polen och Turkiet – under ledning av Staatsbibliothek i Berlin för att tillgängliggöra uppåt 10 miljoner tidningssidor, bl a från första världskriget 1914-18, se http://www.libereurope.eu/news/a-gateway-to-european-newspapers. I Nederländerna vågar man t o m pröva en explicit opt-out-lösning, i projektet Tijdschriften 1850-1940, se http://www.kb.nl/nieuws/2012/tijdschriften-1850-1940/index.html . Man lägger alltså ut material, ber den som har invändningar att höra av sig och löser eventuella tvister därifrån. Om det skulle uppstå några.
    Frågan är vad som skiljer Sverige från alla dessa länder, som ju torde vara bundna av samma internationella konventioner som vi. Varför kan vi inte göra som de?

  16. Charlotte S H Jensen skriver:

    Det er skønt med en ressource, som tilgængeliggør ældre, svenske aviser! Men trist, for os, der ikke nemt kan komme til Stockholm, at materiale nyere end 1862 ikke kommer til at indgå.

    Der er sikkert forskelle mellem svensk og dansk lovgivning på området, men fx i ”Illustreret Tidende” (på http://illustrerettidende.dk/iti_pub/cv/main/Forside.xsql?nnoc=iti_pub) der er tilgængeliggjort af Det Kongelige Bibliotek i København, rummer såvel tekst som billeder fra perioden 1891-1924. Grundlaget for at gå frem til 1924 er en foreløbig aftale mellem institutionen og ophavsretsindehavernes ”interesseorganisation”, COPY-DAN. Også her findes i øvrigt tidsskriftmateriale, der også tilgængeliggør relativt nyt materiale (http://www.tidsskrift.dk/)

    Digitaliseringen i fht. Europeana rummer også ting, der har langt mindre end 150 på bagen – fx ifht WW1 (som ovenfor nævnt). Man kunne også nævne, at British Library´s avissamlinger -i første omgang – går frem til år 1900 (http://www.britishnewspaperarchive.co.uk/help/about)

    Det vil være utroligt ærgerligt, hvis så store dele af de svenske avissamlinger reelt bliver ”ikke-eksisterende” fordi de ikke er tilgængelige digitalt. Så jeg håber I også finder en løsning, som gør det muligt at vise materiale efter 1862.

  17. Jonas Öberg skriver:

    Tack för det här initiativet. Som flera här är jag glad över att se KB ta detta steg! Att sätta ett specifikt årtal är såklart svårt och det går givetvis att sätta det både senare och tidigare utan att för den sakens skull hamna rätt. Däremot tycker jag att det låter oroväckande om ni förespråkar ytterligare inskränkningar i upphovsmännens rättigheter genom avtalslicenser. Som ni vet är avtalslicenser ett förhållandevis långtgående ingrepp där en organisation utan upphovsmannens godkännande kan teckna avtal som omfattar den personens ekonomiska rättigheter till ett verk. Det är ett synnerligen problematiskt förfarande och jag hoppas att KB tar höjd för denna problematik.

  18. Men, Jonas, om ett licensavtal endast gäller ett tillgängliggörande och upphovsmannen får ersättning är det väl ändå bättre än att blocka all tillgång på allt material? Det betyder ju inte att upphovsmannen skulle förlora alla rättigheter och materialet skulle försvinna in i public domain, utan avtalet skulle väl gälla endast ett specifik tillgängliggörande på en nationell plattform – där man dessutom seriöst kan reflektera över exakt på vilket sätt det skiljer sig från att ett bibliotek lånar ut en bok? Så där riktigt på riktigt?

  19. Jonas Öberg skriver:

    Hej Jessica! Om upphovsmannen får ersättning så är det givetvis bra. Men det kräver att upphovsmannen ansöker om ersättning eller är med i den organisation som samlar in pengar via avtalslicenserna. Problemet är med andra ord att KB med flera kommer att betala pengar till en organisation helt oavsett om dessa pengar går till ersättning för upphovsmannen eller ej. Som enskild upphovsman anser jag att det är bekymrande när en organisation utan mitt medgivande kan ta betalt av andra för mitt skapande.

  20. Mm, du har rätt i att upphovsrättsorganisationernas position inte är helt oproblematisk. Exempelvis musiker måste i Finland vad jag vet betala medlems- eller registreringsavgift för att kunna få ut sina ersättningar! En annan gång ville nån av dem neka någon att ge ut material med CC-licens. Jag vet inte ens hur det slutade. På sätt och vis är vi ju i en situation där det inte finns några perfekta lösningar, eftersom hela idén med upphovsmän och verk hör ihop med en viss kultur som nu är i gungning.

    • Pär Nilsson skriver:

      Jag tycker det är en väldigt intressant sak ni diskuterar Jonas och Jessica. Det finns som sagt ingen perfekt lösning på detta och inget helt givet gränsår, men jag tror att vi som bibliotek måste klara oss undan att bli nån sorts ersättningsbyråkrati och istället sluta stora och breda avtal, så som man har gjort på Norges nationalbibliotek för tjänsten bokhylla.no.

  21. Bengt Nilsson skriver:

    Det finns på flera svenska bibliotek mikrofilmade SvD och Aftonbladet som går ända fram i nutid. Vad är det som hindrar att andra svenska bibliotek ges motsvarande tillgång till den digitala versionen av dessa tidningar? Varför ska den intresserade behöva bege sig till KB?

    • Pär Nilsson skriver:

      Det finns bestämmelser i upphovsrättslagen om vissa arkivs och biblioteks rätt att framställa exemplar av verk men detta gäller inte vidare spridning av materialet och det gäller sannolikt även mikrofilmen. KB har dock i uppdrag att framställa och distribuera kopior till universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala, som ersättning för de pliktexemplar dessa bibliotek inte får. Så har det varit sedan 1979.

      När det gäller vidare distribution av digitaliserade versioner av dagstidningar, så blir detta en annan fråga. Vi kan själva visa allt, men att öppna det utåt skulle innebära fildelning av upphovsrättsskyddat material. Detta kan sannolikt bara klareras genom avtalslicenser.

  22. Johan S skriver:

    Hej:
    Det står ”hen” i artikeln. Vänligen ändra det till han/hon eller annan lösning.
    / Johan

  23. Peter Isoz skriver:

    Om materialet inte får vara ”läsbart” , kan man inte börja med att åtminstone ha det ”sökbart”. Det skulle vara stor hjälp.
    Sedan finns det fantastiskt mycket intressant material som är äldre än 1862.
    Det ser man i den befintliga tidningsdatabasen som går ända tillbaka till slutet 1700-talet. Där är dessuotom originalen säkert

  24. Pingback: Media uppmärksammar problemet med Digidaily « Wikimedia Sverige

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *